Lorances Vittnesmål
Jag heter Lorance, 25 år, gift, född i Rumänien, men som ni märker är mitt efternamn av islamiskt ursprung. Min mamma är kristen och min pappa är muslim. Min pappa, som är från Syrien, studerade i Rumänien, så han träffade min mamma som ursprungligen är rumänsk, och de gifte sig.
När jag var 2 år flyttade mina föräldrar till Syrien. Livet i Syrien var inte så illa, men något störde mig väldigt mycket – ljudet av moskén som ständigt skrek då och då. Ända sedan jag var liten undervisade ständigt min mamma mig och min syster om JESUS KRISTUS, vad underbar HAN är... åh, jag glömde nästan att jag har mycket tur eftersom min pappa inte är så intresserad av islam. Han gav faktiskt min mamma tillåtelse att döpa oss.
Jag minns när vi hade religionskurs (i skolan) att vi delades in i två grupper, kristna i en grupp och muslimer i en annan grupp. Och eftersom mitt efternamn var muslimskt var jag tvungen att vara med i den muslimska. Det var väldigt dåligt. Det var tråkigt och det var hemskt. Jag önskade alltid att jag skulle gå med i den kristna gruppen, men tyvärr var jag tvungen att stanna kvar i den muslimska gruppen på grund av mitt efternamn. Trots det avvisade jag islam och hela dess trossats. Hela tiden visste jag i mitt hjärta att jag inte är en muslimsk pojke utan en kristen.
Ända sedan jag var liten kände jag mig ensam. Jag hade många vänner, men trots det kände jag att jag inte hör hemma i den här världen, att den här världen bara är för de rika och populära.
Låt mig bara berätta något hemskt om Syrien. Jag minns tydligt på väg till skolan att skolbussen brukade köra runt vägen där alla brottslingar brukade hängas och visas för allmänheten. De brukade hänga dem runt klockan sex på morgonen och sen lät de alla titta på dem medan de hängde med ett rep runt halsen. Kan du föreställa dig utsikten? Och särskilt för barn (4 år+) som tittade på.
År 1989 bestämde sig mina föräldrar för att emigrera till Sverige. Med många svårigheter lyckades mina föräldrar få ihop den nödvändiga summan pengar för att köpa biljetter till Sverige. Men min pappa stannade kvar i Syrien (det var för riskabelt för honom). Så där var min syster, mamma och jag på väg till Sverige med inte mycket pengar i fickan. Först kom vi fram till Helsingfors i Finland. Där bodde vi en natt på ett härbärge. Sen skulle vi gå för att ta färjan till Umeå i Sverige. Tyvärr var båten inte tillgänglig förrän nästa dag så vi var tvungna att vänta till nästa dag. Vi hade lite pengar (men mamma brukade säga att det är pengar för svarta dagar = nödsituation) så med det bestämde mamma att vi skulle vänta, och där hittade vi en liten bänk och bakom oss fanns en liten butik (som sålde cigaretter, varmkorv, läsk, etc.).
Vi var hungriga men jag ville inte be mamma att köpa något till oss. Jag visste att vi behövde pengarna för värre dagar. Plötsligt stängde butiksägaren sin butik och gick hem, men innan han gick kom han med en flaska Fanta, lite bröd och några burkar med sardiner till oss, och han bara ställde dem på bordet utan att säga ett ord. Sen började vi äta. Och efter att vi ätit väntade vi. På den där lilla bänken väntade vi. Och plötsligt blev det så kallt. Det var faktiskt iskallt. Ända sedan min mamma var liten brukade hon ha stora problem med kyla. Då och då hamnade hon i en position där hon slutade röra sig, och hon började skaka och huttra, och i många fall var hon nära att dö, och det var exakt vad som hände med henne. Hon började skaka och huttra, och hon sa ständigt: "Herregud, jag kommer att dö". Och jag var så rädd, så jag började massera henne för att så få värme i hennes kropp och vener, och från andra sidan grät min syster för att hon saknade sitt ex.
Det var hemskt, men otroligt nog ville jag inte ens tänka att mamma inte skulle överleva, men jag minns att jag bad till GUD att hjälpa oss. Efter det sa min mamma att vi måste fortsätta gå, för om vi stannade kvar skulle vi alla dö av kylan, så vi fortsatte gå. På vägen såg jag några alkoholister på gatan så jag blev rädd och på vägen såg vi en kapten som vi senare upptäckte var samma kapten av båten som vi skulle ta till Sverige dagen därpå, och han var trevlig och lät oss sova i båten. Han gav oss faktiskt några rum ombord på båten.
Nästa dag vaknade jag och jag var glad att mardrömmen var över. Sen när vi anlände i Umeå, Sverige, stod polisen på andra sidan och kontrollerade allas pass. Men lyckligtvis verkade de ignorera oss, för de frågade inte oss något alls och de lät oss gå ur båten. När vi passerade polisens säkerhetsvakter bad min mamma mig att vänta på samma plats som jag var och inte flytta mig därifrån tills min syster och hon hade gått till emigrationskontoret, men hon sa också att om hon inte kommer tillbaka inom 30 minuter att gå och hitta en familj eller någon och be dem om hjälp för att låta dem adoptera mig.
Jag var så rädd. Jag var 13 år gammal i ett främmande land. Jag talar inte språket. Hur skulle jag kommunicera med folk? Och hur skulle jag överleva utan min familj? Jag var så rädd, som jag aldrig hade känt mig förut. Men när jag vände mig till höger såg jag en kyrka på andra sidan så jag bad till GUD som jag aldrig hade bett förut, och plötsligt såg jag min mamma och min syster återvända tillbaka så jag frågade vad som var fel och hon sa att på vägen kände hon sig som om något knuffade henne tillbaka (och Gudskelov att hon återvände. Annars om hon hade gått till emigrationskontoret hade de skickat dem hem till Syrien eftersom reglerna hade förändrats för en vecka sedan vad beträffar emigration för rumänska medborgare. Och alla de rumänska medborgarna, de skickades tillbaka).
Precis efter att hon kom tillbaka med min syster började kyrkklockan ringa och ringa så mamma sa okej, låt oss gå till kyrkan och be dem om hjälp. Så vi gick över gatan och utanför kyrkan hittade vi en ung flicka i tjugoårsåldern. Hon hette Maria. Hon jobbade där som sommarjobb. Så vi förklarade för henne vad som hade hänt oss. Så hon tog oss hem och hon gav oss mat och hon lät oss bo där. Sen träffade vi hennes familj, en underbar familj. Prisa Herren JESUS KRISTUS för allt och för att HAN har lett oss. Lyckligen hade Maria vänner som jobbar inom polisen, så hon tog oss dit och de hjälpte oss. Och inom typ sex månader hade vi det svenska medborgarskapet. Och två år efter det kom min pappa till Sverige.
Bröder och systrar, om ni inte ser GUDS hand i varje steg som vi tog, då missar ni den riktiga historien. Först sände GUD den unge mannen i Helsingfors för att ge oss mat. Och vad gav mannen till oss? Han gav oss fisk och bröd (påminner er om Bibeln?). För det andra ledde HAN oss till att möta kaptenen så att han skulle hjälpa oss att ge oss ett rum i båten att sova i. För det tredje ledde HAN polisens säkerhetsvakter till att ignorera oss för att inte be oss om vårt pass. För det fjärde förde HAN tillbaka min mamma och syster och HAN ledde oss till den unga kvinnan Maria för att hjälpa oss att ta oss hem. Och den här unga flickan, hon hade vänner hos polisen som hjälpte oss med emigrationen. Herren JESUS KRISTUS hjälpte oss hela vägen och HAN hjälper oss fortfarande alltid.
Folk, tro inte på skapelsen, utan tro på SKAPAREN som skapade allt. Om någon bygger dig ett hus, när det är klart, tackar du då stenen eller byggaren? Svaret är tydligt, så lita på SKAPAREN, vår Herre JESUS KRISTUS, och överlämna hela ditt liv åt enbart HONOM. HAN är den som utgöt SITT blod för dig. Amen, i JESU KRISTI namn, Amen. I alla fall, må Herre JESUS komma.