Ex-buddhist Vittnesmål
Var ska jag börja mitt vittnesmål? Det var en lång och hård kamp. Det som började som ett sökande efter sanningen blev en kamp för mitt hjärta och min själ. I slutändan var det JESU kärlek som hjälpte mig att klara mig igenom.
Jag växte upp i ett hem där religion inte spelade så stor roll. Min mamma är en buddhist. Som barn gick vi till tempel varje år. Det var det tråkigaste och mest meningslösa evenemang jag någonsin varit på. Jag hatade det. Det enda jag såg fram emot var maten. Min mamma förväntade sig alltid att vi skulle vara bäst. Om vi inte var det blev hon arg över det. Jag minns när hon förväntade sig att min syster skulle hantera skatteärenden och hon var bara i grundskolan. Jag blev förbittrad över min mor för det. Och jag kom henne aldrig riktigt nära. Jag kan inte minnas att jag blev kramad eller ens hört "Jag älskar dig" av henne. Jag lärde mig inte ens att älska alls. Jag lärde mig att vara snäll, men inte att älska.
Min mor arbetade väldigt hårt för att betala för räkningarna. Hon sydde kläder och var uppe hela natten för att försöka avsluta dem. Hon hade knappt tillräckligt med tid att vila. Jag vet att hon gråter på natten för att grovarbetet är för mycket, men hon fortsätter för oss, sina barn. För att lägga kläder på våra ryggar och mat på vårt bord. Jag vet att hon älskade oss, men hon vet inte hur hon ska visa det. Men oavsett vad hon gjorde mot mig älskade jag henne fortfarande på grund av den uppoffring hon gjorde för oss. Hon satte oss före sig själv när det gällde mat, kläder osv. Jag kan inte ens minnas när hon senast köpte sig nya kläder. Jag vet att hon ville att vi skulle följa hennes vägar, men hon tvingade oss aldrig att göra det. Jag vet att hon lärde sig att vara buddhist när hon var yngre. Hon har den där "jag är äldre än du, så jag vet mer än du och du vet inte mer än jag"-attityden. Jag tror att hon fick lära sig något liknande. Inte mycket jag kan göra för att förändra henne. Allt jag kan göra nu är att be att HERREN leder henne till HONOM.
Att växa upp för min syster var väldigt svårt. Eftersom hon var en flicka förväntades hon alltid göra vissa saker. Min mamma drev på att sätta andra före sig själv strängare för min syster än hon gjorde för mig. Hon förväntade sig alltid att min syster skulle vara som hon. Men för mig var min syster mycket bättre än henne. Min syster lyssnade åtminstone och försökte resonera medan min mor bara skrek och skrek och skrek för att bli hörd över alla andra. Jag vet inte riktigt om hon trodde på JESUS på den tiden eller inte. Allt jag visste var att hon var lika envis som min mamma och jag. Men ändå försökte hon vara snäll precis som hon fick lära sig. Nu tror hon på JESUS och jag försöker visa henne sanningen. Men hon har fortfarande svårt med det. Men allteftersom hon växer i HERREN kommer allt att lösa sig.
Jag lärde inte känna JESUS förrän jag gick i fjärde klass. Jag minns att jag såg en film om HONOM när jag var i ett annat land innan jag kom till Amerika. Men jag var så ung då att jag inte förstod det överhuvudtaget. Jag bodde i Waikiki och gick på Ala Wai grundskola. En sommar kom en kvinna förbi och gav oss en fruktkorg och bjöd in oss till att gå till kyrkan för bibelskola under semestern (VBS, Vacation Bible School). Jag och min vän som bodde på övervåningen gick dit. Det var ett mirakel att hon hittade mig med tanke på att jag bodde på tredje våningen och den andra dörren till slutet av den våningen. Jag minns att när jag öppnade dörren stod hon där med en fruktkorg. Hon blev min söndagsskolelärare och jag gick till söndagsskolan nästan varje söndag för att lära mig om JESUS och andra berättelser i Bibeln. Jag måste erkänna att jag inte njöt av det SÅ mycket, men jag älskade maten hon alltid hade med sig varje söndag. Men moralen hon lärde mig från Bibeln stannade hos mig hela mitt liv. Och den blev ett ljus på min väg och jag gömde den i mitt hjärta.
Att växa upp var inte lätt för mig. Min mamma bodde med sin pojkvän som var en pervers. Jag gillade inte honom särskilt mycket. Jag hatade hur han rörde mig och hur han tittade på min syster. Han tittade på porr och spelade in det. Det är så sjukt att jag inte ens vill tänka på det. Men han spelade en VÄLDIGT stor roll i att hjälpa åtråns ande att komma åt mig. Och genom hela min ungdom fram till nu har jag varit tvungen att kämpa med mina känslor. Jag hade ingen far och jag letade efter en manlig figur i mitt liv. Kampen för mina känslor var så svår att jag ville döda mig själv ibland. Det var en enslig kamp eftersom jag höll det för mig själv. Ingen skulle förstå. Ingen.
Som tonåring blev jag stämplad som en snäll liten pojke som fjäskar. Jag fjäskar inte. Jag gillar inte att fjäska. Allt jag gjorde var att göra vad JESUS säger att jag ska göra och följa vad HAN säger. Jag kände mig kränkt över att de kallade mig det och jag började göra uppror mot JESUS. All HANS moral som HAN lärde mig försökte jag glömma. Men jag kunde inte. Hur mycket jag än försökte fann jag alltid att jag återvände till de moraliska normer jag en gång följde.
Jag hade ett intresse av det ockulta på den tiden. Ockult vetenskap var så intressant för mig. Jag fattade det ganska snabbt. Jag började meditera och sådant. Jag minns att jag ibland kunde drömma om framtiden och ibland gick jag ut ur min kropp och såg staden uppifrån. Men något var fel. Jag kunde känna att något försökte påverka mig medan jag mediterade.
Senare förstod jag äntligen att det var andarna som visade mig framtiden. När jag började meditera kände jag att något drog mig djupt in i mig själv. När jag följde det hörde jag en röst, en stilla, stark röst över allt annat, från mitt hjärtas inre säga "Jag har väntat på dig". Jag flippade ur och slutade meditera för mycket efter det. Jag föreställde mig KRISTUS som någon som var svag och inte hade mycket makt. Jag började göra uppror mot HONOM, men oavsett vad förnekar jag aldrig att HAN var GUDS Son. Det lämnade aldrig mina läppar och det fanns inte ens i mitt hjärta. Jag visste att HAN existerade, men jag brydde mig bara inte. Jag utnyttjade HONOM när jag bad till HONOM för att få min vilja igenom. Och jag kunde inte ens se det då.
Nyligen, runt senaste året (2000), spårade mina känslor ur. Jag blev porrgalen. Jag hade bara den där åtrån. Jag kunde inte berätta för någon om det. Min åtrå efter samma kött betvingade mig. Men jag kämpade mot den. Det var konstigt, jag kunde känna två hjärtan. Den ena åtrådde köttet, den andra (vilket jag upptäckte var mitt sanna hjärta) spydde ut det och kände sig äcklad. Då slog frågan mig... var homosexualitet fel? Jag tänkte "nej, GUD accepterar alla eftersom HAN är kärleksfull. Om de inte tror det är de inte riktiga kristna." Men det verkade bara inte rätt. Så jag bestämde mig att vända mig till GUD och be HONOM om sanningen. Jag höll HONOM vid HANS ord. JESUS sa "Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna." Jag sa till HONOM "Jag håller DIG vid DITT ord. Kom ihåg vad DU sa."
Så jag frågade HONOM "är homosexualitet fel?" Första svaret jag fick "ja". Jag kunde inte tro det. Jag frågade HONOM igen "är homosexualitet fel?" Återigen, samma svar "ja". Vid det laget skakade jag i anden. Så jag frågade HONOM igen "är homosexualitet fel?" Samma svar "ja". Vid det laget skakade jag och när jag fick det tredje svaret grät jag. Hur kunde det vara fel? Jag trodde hela mitt liv att det var rätt och nu säger HAN här att det är fel. Föreställ dig att hela ditt trossystem börjar braka samman. Jag kunde inte hantera det. Så jag sökte efter ett svar på internet. Jag hittade Rays webbplats. Jag började törsta efter GUDS ord. Det är som en eld som brann inom mig. Jag stirrade bara på min dator och läste hans profetior varje gång jag fick chansen. Först, när jag hittade Rays webbsida, trodde jag att det var fejk. Så fort jag såg ordet Jehova på den antog jag att det var en Jehovas vittne webbsida. Jag ville inte ens läsa den. Men något fortsatte föra mig tillbaka till den om och om igen. Så jag gav upp och läste den. Så fort jag läste en av profetiorna kände jag igen den från en dröm jag hade. Jag bad till HERREN innan jag frågade HONOM: "HERRE, om det finns en profet i dagens värld, snälla låt mig höra DINA ord." På natten visade HERREN mig webbsidorna och jag läste dem.
Ungefär vid den tiden uppenbarade sig djävulen för mig. Jag satte ihop det jag lärde mig om det ockulta med det jag lärde mig från Rays webbsida. Allt jag kan säga till mig själv var "Jag visste det, jag visste att något var fel. Jag visste det." Så jag började läsa HERRENS ord. Det var en sådan välsignelse för mig. Men djävulen attackerade mig ständigt natt efter natt. Ibland trodde jag att jag skulle dö, men HERREN räddade mig i sista minuten. Jag kunde inte få mycket sömn och jag blev innerligt trött på det. Allteftersom min kunskap om HERREN växte började jag älska HONOM. Jag såg HANS kärlek lysa igenom och när jag läste HANS ord grät jag. Jag älskade HONOM på grund av HANS rättfärdighet och hur mycket HAN måste lida nu med folket som avvisar HONOM, men HAN älskade dem ändå. Jag bad HONOM snart att bli min frälsare. HAN döpte mig i anden (skrämde livet ur mig på grund av det starka ljuset) och när jag frågade HONOM om att jag inte var döpt i vattnet gav HAN mig en dröm där jag var i vattnet och en vacker solnedgång och HAN döpte mig.
Men jag förstod det inte alls. GUDS Ande var med mig. Varför har jag fortfarande dessa begär? Dessa lustar? Så jag kämpade mot det. Och med HERRENS hjälp vann jag kampen mot pornografin. Den har ingen plats i mitt hjärta längre. Jag var så lycklig och jag älskade HERREN ännu mer. Det var som om det i mitt sinne bara fanns JESUS. JESUS det ena och JESUS det andra, mina vänner och syster blev innerligt trötta på det.
Sen kom djävulen och frestade mig igen. Jag bad till HERREN och min köttsliga lust dog. Men sedan gjorde jag det mest otänkbara. Jag gav vika för det strax efteråt, lätt av min egen vilja. satan tvingade mig inte till det. Jag gjorde det av egen vilja. Jag minns att jag tidigare hörde tuppen gala mitt i natten tre gånger. Efter att jag gjorde det, den natten hörde jag tuppen gala, och jag höll nästan på att bryta ihop. Jag kunde inte förstå det, jag hade kraften att motstå men ändå gjorde jag det av egen vilja. Jag vet att HERREN var arg på mig. Det förstörde nästan vår relation. Jag kunde inte tala till HONOM i bön eftersom jag kände att jag inte hade någon rätt. Men jag kom inför HONOM och omvände mig. Gång på gång hugger jag HONOM i ryggen på det viset, och gång på gång lyfte HAN upp mig, om och om igen. Jag kunde känna hur HAN lyfte upp mig i anden, att HAN älskade mig. Jag försökte förändras, det gjorde jag verkligen, men det blev svårare. Jag minns vad HERREN sa: "Om du misslyckas med frestelsen gör vi det igen, bara nästa gång kan det vara svårare än första gången." Det var otroligt svårt. Jag försökte kämpa emot, men jag kunde inte motstå. Det var alldeles för svårt. Men jag älskade fortfarande HERREN och jag höll fast.
En natt, i början av det här året (2001), gjorde satan något med mitt sinne. Jag kände mitt sinne knäckas och allt blev tomt. När jag vaknade var det morgon och mitt huvud kändes inte detsamma. Allt kändes annorlunda. Mitt hjärta var förhärdat och jag hade svårt att resonera. Visst, jag kunde tänka logiskt och sätta ihop logik, men var fanns känslan av att allt föll på plats? Jag kunde inte begripa det. Mitt hjärta var så hårt att jag inte ens kunde känna något. Det var som om jag var ett vandrande lik. Jag kunde känna kylan på min hud. Jag kunde känna min kropp bli kall, men jag var inte kall. Det var som om jag var död. Det var så frustrerande. Det är som att leva utan en själ. Djupt inom mig kunde jag känna mitt hjärta gråta. Jag försökte gråta, men jag kunde inte. Jag kunde inte vara bruten. Jag kände mig så kall inombords ibland att jag inte brydde mig alls. Kärleken jag en gång kände för JESUS och från JESUS var borta. Jag kunde inte känna HONOM någonstans. Det var som om HAN bara lämnade mig ensam. Djupt inne i mitt hjärta kunde jag känna mig själv gråta. Jag ville gråta ut och vara hörd, men jag kunde inte det. Mina böner kändes så tomma. Jag kände att den enda som lyssnade var väggen som ekade tillbaka mina ord. Jag kände mig så oälskad och så kall och ensam. Till och med mina vänner och familj kunde inte ta bort ensamheten jag kände inuti mig.
Ungefär vid den tiden började jag leta efter en kyrka att gå till. Jag visste inte vilken kyrka jag skulle gå till. Sen, i en dröm, sa HERREN (snarare HANS budbärare) till mig att gå till Waikiki Baptistkyrkan. Och det finns en splittring i kyrkan och om jag tittade noga skulle jag se tecknet. Mycket riktigt, när jag gick såg jag skylten som sa att koreansk gudstjänst skulle hållas vid den ena och den andra tiden och engelsk gudstjänst vid den ena och den andra tiden. Detta var splittringen han pratade om, tror jag. Jag ville inte gå till kyrkan först, men HERREN gav mig en dröm där HAN visade mig alla ursäkter jag använde mot HONOM och jag kunde inte säga något eftersom jag inte visste några fler ursäkter att säga till HONOM. Så till slut gick jag till kyrkan. Det var så kärleksfullt. Det fanns en ny pastor där. Han och hans fru var så underbara. De lärde mig så mycket bara genom att bjuda in mig till deras hus. Hans fru blev som mormor för mig. Jag njöt så mycket av att vara i deras närhet. Min söndagsskollärare var så underbar. Hon älskar HERREN så mycket att när hon ber gråter hon och varje gång hon pratar om de underbara saker GUD gjorde rann det alltid tårar nerför hennes ögon.
Men trots att kyrkan var en typisk vanlig, normal kyrka, var den död. Jag är säker på att de älskade HERREN. Men självfallet är den död.
Även fast jag hittade en kyrka var jag fortfarande inte glad. Inombords kände jag mig fortfarande kall. Kärleken jag en gång hade för HERREN verkade vara borta. Med tiden kunde jag känna att mitt hjärta började mjukna lite. Så en kväll slappnade jag av och försökte känna mitt hjärta. Plötsligt kunde jag känna denna lilla, väldigt lilla kvarleva av min kärlek för JESUS och HANS kärlek för mig. Det var som om den delen av mitt hjärta skyddades. Det var så dyrbart för mig att jag höll det så kärt och nära mitt hjärta. Ungefär vid den tiden började jag sätta ihop mina minnen av HERREN. satan kunde inte radera allt det. Bit för bit försökte jag sätta ihop det. Sen gjorde satan det mest otänkbara: han höll inte tillbaka längre. Han gömde inte längre åtråns ande under köttets illusion. Äntligen förstod jag det. Jag förstod äntligen källan till min åtrå. Det var inte köttet jag var efter under hela den här tiden. Det var åtråns ande som förklädde sig i form av köttet. DET VAR DET JAG VAR UTE EFTER HELA TIDEN!! Det var sjukt. Mitt hjärtas dunkande började öka och jag trodde att det skulle explodera. Det behövde inte ett ansikte eller en kropp att längta efter längre. Mitt hjärta gjorde så ont att jag bara ville dö.
På natten slappnade jag av och öppnade mitt riktiga hjärta, det som fortfarande hade JESU kärlek. Det var så värdefullt för mig. Min enda juvel som satan inte kunde fördärva. Det var svårt ibland att känna den där kärleken eftersom satan attackerade mig så mycket med åtråns ande, med tankar efter tankar efter tankar. Men jag sökte där, på natten, i mörkret efter mitt hjärta och jag verkar alltid hitta det. Jag var så ensam. Jag försökte berätta det för min bästa vän men han lyssnade inte. Han trodde att jag höll på att bli galen. Sedan en natt gav jag upp. Jag gav bara upp. Där låg jag, helt ensam, jag stod inte ut längre. Jag var redo att ge upp till satan. Att låta honom fördärva mig eftersom jag inte kunde bekämpa det längre. Jag hade inget hopp alls. Men innan jag gjorde det ville jag ge JESUS något. För allt jag gjort mot HONOM, var det enda jag kunde göra att ge HONOM det som var mest värdefullt för mig: mitt hjärta, det där lilla hjärtat som fortfarande älskade HONOM och som satan inte kunde fördärva. Så småningom, med tiden, tror jag att satan skulle ha ha fördärvat det också. Så innan han ens kunde röra det gav jag upp det till JESUS i en bön.
Det var så svårt att öppna mitt hjärta.
Så där var jag i mörkret, så ensam, och letade efter den där biten av min kärlek som fortfarande fanns i mitt hjärta. Det mest värdefulla i mig som jag höll så kärt, hjälpte hålla mig igenom alla frestelserna. Sen började jag formulera orden till min bön för att offra till HONOM mitt hjärta innan jag lät satan fördärva mig. Sen blev det klart för mig: jag var tvungen att bekämpa demonerna ut ur mitt huvud men minnena kom. Jag kom ihåg hur JESUS alltid lyfte upp mig efter att jag faller. Jag mindes hur HAN sträckte ut en hand till mig. Jag mindes vad JESUS gjorde för mig. Jag mindes hur jag försökte gå vidare med mitt liv utan JESUS men jag kunde inte det. Det mest otroliga hände mig: jag grät. Så jag sa till HERREN: "Min älskade HERRE, dagen jag fick DIG var jag så lycklig. Men jag misslyckades. Jag är så ledsen. Det enda jag har att ge DIG nu är mitt hjärta. Jag älskar DIG så mycket. Även om jag inte kommer till Himmelen för att träffa DIG, kommer jag fortfarande att älska DIG. Även om DU skickade mig till helvetet, kommer jag fortfarande att älska DIG. Även om DU skickar mig till evigt mörker kommer jag fortfarande att älska DIG. Oavsett vad kommer jag fortfarande att älska DIG." Medan jag grät kom jag ihåg vad vi har gått igenom. Jag var så envis. Så självisk. Ända sedan jag fann JESUS har det alltid bara varit vi två. Var fanns de där pastorerna? Var fanns de andefyllda kristna som hade HANS kraft men inte gjorde någonting? Var fanns de när jag behövde dem? Jag kunde förstå varför HERREN är så arg på dem. JESUS och jag, JESUS och jag, JESUS och jag. Så har det varit sedan dess. Jag somnade medan tårar rann. Tårarna var så värdefulla för mig.
Men när jag kom ihåg allt jag har genomlidit med JESUS, gav det mig styrkan att kämpa tillbaka. Jag kämpade och kämpade och kämpade. Det verkade som om jag gav upp och föll oftare än jag vann. Men varje gång lyfte JESUS alltid upp mig och jag gjorde om allt igen. Med tiden började mitt hjärta mjukna. Jag började känna en närhet till HERREN som jag aldrig upplevt förut. Jag älskade HONOM mer och mer och mer efter det. Jag var tvungen att kämpa för den kärleken. Sann Jesuskärlek var gratis och min kärlek för HONOM var gratis, men satan fortsatte att attackera mitt hjärta om och om igen. Han försökte döda mitt hjärta genom att förhärda det. Han försökte täcka över mitt hjärta med ett falskt. Han försökte få mig att se att JESUS var svag och att HAN inte var GUDS son och så vidare. Men han misslyckades. Ju mer han försökte, desto hårdare sprang jag till JESUS. han kunde inte ljuga för mig längre. Han klantade till det, illa. Alla lögner han sa till mig gick inte ihop. De verkade motsäga varandra. Den enda sanningen jag hittade var i profetiorna och bibeln. Det gick alltid i en rak linje.
Jag ska erkänna att det inte var lätt. När mina böner tycktes studsa mot väggarna, kom jag ihåg vad JESUS sa. HAN sa att man skulle be med allt man har och älska GUD med allt man har. Så det var vad jag gjorde. Jag bad till JESUS med all min styrka, mitt hjärta, min själ. Jag älskade HONOM med allt. Det var svårt, det var verkligen svårt när satan försökte ta bort det.
Till slut fick jag övertaget. satans knep blev gamla och jag genomskådade dem. Visst, även om jag genomskådade det, fick en del av dem övertaget över mig. Men när jag genomskådade hans knep, där fanns JESUS med mig hela vägen. Alltid där vid min sida. Även om jag inte kunde känna HONOM där, var HAN där hela tiden. HAN höll mig genom frestelserna. Även om jag föll, eller lyckades, var HAN fortfarande där och höll mig genom allt. När jag upptäckte det älskade jag HONOM ännu mer. Sen en dag när jag bad i mitt rum kunde jag känna JESUS där. Där jag omslöt mina händer för att be, var HANS händer där i mina händer och jag höll dem. När jag slöt ögonen kunde jag se HANS ögon titta på mig. Så kärleksfulla, så ömma. HAN log och jag grät inför min KUNGS närvaro. HAN är mer än min KUNG för mig. HAN är så dyrbar för mig. Jag kan säga "jag älskar DIG" tusen gånger tills ingen röst kan komma ut ur min mun, det skulle fortfarande inte vara tillräckligt. Även om HAN lät satan förhärda mitt hjärta älskade jag HONOM fortfarande. Innerst inne, under de tiderna, älskade jag HONOM fortfarande. Och min kärlek för HONOM (även om jag knappt kände den under den tiden) höll mig vid liv.
Sen när FF9 kom ut och HERREN lät mig skaffa det, när jag klarade spelet (okej, jag fuskade, jag hade inte tålamodet att levla upp och hitta allt) hörde jag den mest underbara låten som beskrev vad jag genomled. Låten heter "Melodies of Life" och när jag hörde den blev jag förälskad i den. Orden beskrev nästan lika väl hur jag kände och vad jag tänkte när jag genomled min prövning, särskilt de första få raderna i den låten.
Ja, det är min historia. Det är vad JESUS och jag gick igenom tillsammans. Och vet du vad? Det var värt det. Om jag inte hade behövt kämpa för mitt hjärta, att kämpa för den där kärleken jag höll så kär, skulle jag aldrig ha älskat HONOM så mycket som jag älskar HONOM nu. Jag utelämnade många detaljer för att förkorta mitt vittnesmål. Men jag hoppas att det här kommer att hjälpa er som känner att JESUS inte är där och att HAN inte längre älskar er längre att inse att ni har fel. Och om ni älskar HONOM (även om ni har det svårast att känna det), kämpa för den. Kämpa för er kärlek. satan kommer att göra allt som krävs att ta den ifrån er. Det som är värt att ha är värt att kämpa för. Stå och kämpa med HERREN så kommer ni aldrig att förlora.
ÄRA TILL GUD I HÖJDEN!!!