Crystals Vittnesmål
Jag var uppväxt i en kristen familj. Min morfar var predikant. Och min pappas föräldrar skulle också vara kristna men var nominella. De gick till kyrkan på söndagar och det var allt. Hursomhelst, jag var för ung för att veta mycket på den tiden. Jag har två äldre bröder och en äldre syster. Vi är alla gifta med barn. Mina gammelgammelföräldrar kom från Kina. Jag är den fjärde generationen här.
Jag har gått i söndagsskola sedan jag var liten och hörde talas om Guds kärlek. Versen vi först lärde oss var Johannes 3:16. Livet var lättsamt under min barndom och mina föräldrar försåg oss med allt vi behövde.
När jag var 11 år gammal blev jag skjuten av rånare och det var ett mirakel att jag överlevde. Jag trodde att jag skulle dö eftersom skjutvapnet avfyrades av misstag mot mig, och kulan gick genom min högra arm och genom mitt revben (mellan levern och lungan) och kom ut en tum från min ryggmärg (skadade inga av mina livsviktiga organ). Jag trodde att jag höll på att dö och jag minns att min syster grät till GUD att HAN inte skulle låta mig dö eftersom jag blödde enorma mängder blod. På väg till sjukhuset tittade jag upp på natthimlen och såg stjärnorna och sa till Gud att jag inte ville dö, men om jag gjorde det, snälla ta mig till Himmelen. Jag kunde knappt andas och varje andetag jag tog var smärtsamt. Bokstavligen flämtade efter luft. Jag kom till sjukhuset precis i tid.
Medan jag var i sjukhuset och återhämtade mig sov jag gott. Jag minns att en av de där nätterna kände jag änglarnas närvaro, vid sängens hörn. Det var bara en känsla men jag såg inte dem. När jag tänker tillbaka, GUD var där hela tiden, även om jag inte kände HONOM så mycket vid den där unga åldern. Året därpå döptes jag i en kinesisk kyrka men jag visste fortfarande inte mycket om JESUS och GUD. Jag visste bara att HAN dog för mina synder och att jag har frälsning. Det var allt. Så jag lever fortfarande mitt liv som förut, vet ingenting om att vara förnyad i mitt sinne och gick till kyrkan men utan att riktigt förstå mycket eftersom det var på en kinesisk dialekt och även på mandarin. Jag är inte kinesiskutbildad även om jag talar lite av språket. Jag kan förstå bättre på engelska.
Hur som helst, livet gick vidare. Jag hade inga problem med kamratgrupper eller mina vänner och började aldrig använda droger, sex eller något liknande. Min pappa var väldigt beskyddande och han har varit en bra pappa. Min mamma och pappa bråkade aldrig framför hans barn, och jag tyckte att mina föräldrar var "perfekta". Jag började förstå mer när jag blev 16 år. En natt hörde jag min mamma gråta och min pappa, i sin ilska, slog händerna in i dörren. Det var så mycket jag kan minnas.
Nu när jag är äldre förstår jag problemen de genomled. Min mamma hade varit misstänksam mot min pappa, men i själva verket hände ingenting. Min pappa led och blev felaktigt anklagad. Och min mamma kunde inte förlåta honom än. Hon är för misstänksam. Fram tills nyligen när jag besökte mina föräldrar delade jag bara med min mamma om en person som hade en nära-döden-upplevelse. JESUS sa något om att hysa oförlåtelse i våra hjärtan och den bitterhet som kommer att förstöra oss om vi inte omvänder oss. Jag sa till min mamma att vi måste lära oss att förlåta. (Hon hade en viss förbittring mot vissa människor, men jag vet inte detaljerna). Hon har problem med att förlåta folk. Jag är väldigt ledsen att hon kom med undanflykter för det. Jag berättade för henne att jag också lärde mig att förlåta min ex-pojkvän, som var kristen, för att han dumpade mig. Det plötsliga ratandet jag var tvungen att brottas med och hatet jag kände mot honom. Egentligen var det inte lika illa, eftersom fysiskt begick jag inte sex och jag var så glad att jag inte sjönk ner i det, även om det fanns frestelser. (Jag var fortfarande en jungfru tills jag gifte mig vid 31. Nu är jag 39 och har två barn.)
Under mina tre månader av svårigheter att övervinna mitt hat och min bitterhet mot killen är HERREN barmhärtig, för HAN hjälpte mig att se mig själv. Jag hade mycket självrättfärdighet och jag var tvungen att hantera min högmod och lära mig att förlåta och släppa taget. Jag hade självmordstankar. Och vid ett tillfälle, det var ganska intensivt, men i mitt hjärta visste jag att det var fel att avsluta mitt liv bara på grund av det här dumma förhållandet. Jag kunde höra demonerna skratta åt mig och säga till mig att hoppa ner från den höga byggnaden (även fast jag inte såg dem). Det var kusligt. Jag knäböjde snabbt och ropade till JESUS att hindra mig från att göra det som var fel. HAN gav mig styrkan att säga "nej" till det som var fel. Jag var omogen och ville bli kvitt. Om jag begår självmord är det för att jag ville lägga skulden på min ex-pojkvän för att ha orsakat min död. Jag hade alla dessa onda tankar och föreställningar om hur jag skulle hämnas. Jag gjorde inget utvändigt, men kampen var i mitt sinne och hjärta. Min kyrkledare hjälpte mig och några kristna systrar också.
Jag tackar GUD att jag inte lät mitt hat förvandlas till att jag fysiskt sårade en annan person. GUD har verkligen varit min styrka och hjälp. Den mest smärtsamma tiden var när jag lärde mig att lita på GUD och ropade på HONOM. Men för att jämföra med dem som lider mer än vad jag gör, var mina prövningar ingenting jämfört med vad andra genomled. T.ex. barnmisshandel, våldtäkt, skilsmässa, etc. Andra hade genomlidit mycket mer smärta än vad jag gjorde.
En av mina kyrkledare sa till mig att jag aldrig har lidit i livet eftersom min barndom var bekymmersfri, och det var därför jag inte ens kunde ta små avvisanden såsom i en relation som inte fungerade. Jag insåg att det var sant.
När jag var sexton år åkte jag till Kanada för att fortsätta mina studier. Jag bad att GUD skulle leda mig och min syster till kristna och goda vänner. Så HAN gjorde det. Jag var glad att träffa dem som älskar GUD, och de hade varit ett exempel och en uppmuntran, och framför allt såg de deras hjärta för HERREN. Det var då under mina år i Kanada (5 år) som jag lärde mig mycket om GUD och JESUS. Det liv som HAN har kallat oss till, och vad det innebär att vara en kristen och att älska GUD. När jag återvände till Malaysia sviktade min hälsa. Då fick jag diagnosen diabetiker på insulin vid 22 års ålder. Till min stora sorg och modfälldhet, och som om hela min värld hade rasat samman, så var jag tvungen att lära mig att leva som en diabetiker och vara beroende av insulin för att leva. Återigen sprang mitt hjärta till GUD, och jag behöver lära mig att lita på GUD och överlämna mitt liv till HONOM.
Två år senare döptes jag om. Varför gjorde jag det? Var mitt första dop inte giltigt? Visste jag inte vad jag gjorde? Mitt samvete plågade mig. Jag tänkte och bad om det, och ledarna "intervjuade" mig angående min pånyttfödelse. Jag bestämde mig för att döpa om mig och skrev ner och läste upp mitt löfte till GUD inför kyrkan. Så, medveten om vad jag gör, och då jag tog det här steget för att börja den kristna vandringen med GUD och överlämna mitt liv till HONOM, kunde jag inte helt överlämna mig till GUD eller lita på HONOM innan detta.
Vid det här laget kan jag inte vända ryggen åt GUD, och från den dagen framåt fortsätter jag än idag. Många av mina kyrkovänner hade gått till heltidstjänst för HERREN och tjänar nu i Kina, Indonesien och Malaysia. Några i Thailand. De alla kom från samma kyrka. Min förra pastor ger heltidsutbildning och han startade det i sin kyrka och har nu utbildat till det nionde laget. Antalet i gruppen varierar. Det kan vara från 6 medlemmar till 20. Och jag kände de flesta av dem i teamen, åtminstone deras namn och ansikte. Tyvärr kände jag 20 som hade slutat tjäna HERREN i den här kyrkan. Vi har kyrkor i Hongkong, Australien, England, Malaysia, Singapore, Filippinerna och Kanada. Det når ut till kineserna, både engelsk- och kinesisktalande. De som lämnade hade inte helt fel. De hade sin anledning till att göra det och med mycket bön. För du ser, det är som EN man som kontrollerar kyrkan. Jag vet inte vad som hände mellan dem och den seniora pastorn, men deras avgång var ett smärtsamt beslut efter att ha tjänat i kyrkan i många år. De blev väldigt sårade av pastorn. De sa att det var en mans hyckleri och högmod som orsakar mycket smärta för hela Gospelkyrkan (namnet på dessa kyrkor).
Jag vet inte varför jag delar det här med er i den här utsträckningen om min tidigare kyrka. Tänkte att ni kanske skulle kunna se vilken bakgrund jag kommer ifrån.
Sedan jag gifte mig har jag flyttat för att bo i det här landsbygdsområdet, där folket här mestadels är muslimer, och några kineser som är buddhister och taoister, och indier som är hinduer. Vi är de enda kristna här. Jag har bett sedan jag flyttade hit för 8 år sedan att mitt liv i den här byn inte ska vara förgäves (efter att ha flyttat från staden till landsbygden). Jag blir vän med mina grannar och lär känna dem bättre, så att jag kan dela evangeliet med dem. Jag har delat med dem, och deras svar är att "Jag vill inte ha för många gudar att dyrka, och vi följer våra föräldrars traditioner." "Vi har dåligt samvete att ’olyda det våra våra förfäder, det vill säga att ha ett altare till minne av dem', liksom be till dem". För den här gången fortsätter jag att vara deras vänner och be för dem.
Huvudstaden i delstaten Kelantan är Kota Bharu, en timmes bilresa härifrån. Andra städer är bara 20-30 minuters bilresa bort. Det finns ingen busstrafik i den här byn, bara taxibilar. Det är inte så obekvämt eftersom vi har bilar. Bara att det här är en lugn plats, och de flesta här är bönder, gummitappare och butiksägare. Den här delstaten är en 'islamisk' delstat. Muslimska kvinnor är skyldiga att bära huvudbonad, men inte för icke-muslimerna. Så här långt är byborna vänliga och trevliga. Det här är min mans hemstad. Han har ett eget företag inom betongindustrin.
Vi går till en kinesisk presbyteriansk kyrka i en annan stad, ungefär 19 km bort, varje tisdagskväll. Pastorn måste resa från Kota Bharu (där moderkyrkan ligger) till vår kyrka, och andra kvällar till en annan stad. Vi har två pastorer som turas om att komma och predika. Det har varit så sedan kyrkan startade för mer än ett decennium sedan. Den växer inte särskilt mycket och har ungefär 26-30 regelbundna medlemmar.
Det här är så mycket jag kan komma på att dela.
Men jag vet att det viktigaste av allt är vår vandring med GUD, och vår relation med HONOM, och de liv vi lever.
Må GUD välsigna ditt ministerium.
Crystal